Asbestcementrör

Fram till slutet av 1970-talet tillverkades och installerades rör av asbestcement. Rören kallas även eternitrör, så benämnt efter en av de större asbestcement-tillverkarna i Europa (ordet har samma rot som engelskans ”eternity”, för evigt). Rören användes till både avloppsledningar och mer kontroversiellt till vattenledningar.

Rören tillverkades genom att ca 10% vit asbestfiber (krysotil asbest) maldes ned och blandades med cement. Asbesten hanterades i stora säckar och ofta helt utan några som helst skyddsanordningar. Detta ledde till stora arbetsmiljöskandaler när många av fabriksarbetarna dog av asbestos och mesoteliom.

På just AB Eternitrör i Varberg, där de flesta svensktillverkade eternitrören produceras har man dock inte kunnat konstatera ökad lungcancerrisk som vid t.ex. fabriken i Lomma där bland annat eternitplattorna tillverkades.

På vissa håll i landet byter man ut eller renoverar asbestcementrören för att brukarna ska känna sig trygga, även fast det inte visats vara farligt med statistisk säkerhet att dricka vatten innehållande asbestfiber, även då halterna varit mycket höga (se studien om norska fyrvaktare, vilka ofta tog sitt dricksvatten från eternittak).

Asbestprodukter har nu inte tillverkats i Sverige på över 30 år. Trots detta finns asbest kvar i marken, i fasaderna, i ventilationstrummor, i brandskydd, i kakelfogar, under mattor. Vid vårdslös hantering av dessa produkter kan asbestfiber fortfarande spridas och skada bygg och anläggningsarbetare. Detta gäller även asbestcementrör.

Den verkliga risken med asbestcementrören är alltså spridning av fiber vid arbete, en arbetsmiljöfråga.

Så länge asbesten är bunden så kan den inte skada; därför är det relativt låga arbetsmiljömässiga krav vid hantering av asbestinnehållande material i solida stycken som inte ska bearbetas på något sätt. För söndervittrade asbestinnehållande material eller då man ska riva och bryta i asbesten så att fibrer kan frigöras, gäller helt andra arbetsmiljömässiga krav, vilket leder till avspärrning av områden, ”månkostymer” med sluten andning m m.

Asbestcementen åldras genom att cementen löses upp. Rören kan till slut bli ”mjuk som en makaron”. När cementen väl är borta ökar risken att asbestfiber sprids vid hantering, eftersom det inte finns något som håller fast fibrerna.

Vid hantering av asbestcementrör ska man hela tiden hålla rören fuktiga och endast använda handverktyg. Det är olämpligt att använda cirkelsågar och andra höghastighetsverktyg.

Av detta skäl kan renovering av asbestcementrör ifrågasättas, framförallt med rörspräckning. Renovering innebär att asbestcementen lämnas kvar i marken där den kan fortsätta att vittra sönder och rörspräckning innebär dessutom att den spräcks i skärvor som trycks in i omkringliggande jord. Lagning av läckor, nya anslutningar m m kommer i framtiden kräva schakt invid den kvarlämnade asbestcementledningen, som då är ännu mer söndervittrad och trasig. Detta riskerar att bli arbetsmiljömässigt komplicerat, och att jordmassorna klassificeras om som farligt, asbestinnehållande avfall.

Det är inte idag säkert att tillstånd medges för rörspräckning av asbestledning, detta varierar på olika håll i landet. Dock tillåts alltid sliplining, formpassade rör och andra metoder där ny ledning stoppas in eller byggs i gammal ledning eller att asbestcementledning helt enkelt slopas och proppas.